En variant av det kosmologiska argumentet kan formuleras enligt följande:

1. Allt som börjar existera har en orsak.
2. Universum har börjat existera.
3. Alltså har universum en orsak.

När vi väl har nått fram till slutsatsen att universum har en orsak, kan vi analysera vilka egenskaper denna orsak måste ha.

Premiss 1 verkar uppenbart sann, åtminstone mer sann än sin motsats. Först och främst är premissen rotad i den nödvändiga sanningen att någonting inte kan komma ur ingenting. Om man påstår att saker och ting kan bli till ur ingenting utan orsak, då har man slutat bedriva seriös filosofi och börjat förlita sig på trolleri. För det andra, om saker och ting verkligen kunde bli till ur ingenting utan orsak, då är det förunderligt att inte allt möjligt blir till ur ingenting utan orsak. Slutligen bekräftas premiss 1 gång på gång av vår erfarenhet. Det finns följaktligen mycket starka skäl att acceptera den.

Premiss 2 stöds av både filosofiska argument och vetenskapliga belägg. De filosofiska argumenten syftar till att visa att det inte kan finnas en oändlig regress av gånga händelser, med andra ord måste kedjan med gånga händelser ha en början. De vetenskapliga beläggen för universums begynnelse grundar sig på universums expansion. Enligt big bang-modellen av universums uppkomst kom själva rummet och tiden, vid sidan av all materia och energi i universum, fysiskt till någon gång för omkring 13,8 miljarder år sedan. Vad som gör big bang så häpnadsväckande är att den skildrar universums uppkomst från bokstavligen ingenting. Alternativa teorier har naturligtvis utformats genom åren för att försöka undvika denna absoluta begynnelse, men ingen av dessa teorier har i det vetenskapliga samfundets ögon framstått som mera sannolikt än big bang-teorin.

År 2003 kunde kosmologerna Arvind Borde, Alan Guth och Alexander Vilenkin faktiskt bevisa att varje universum som genomsnittligt befinner sig i kosmisk expansion inte kan ha ett evigt förflutet utan måste ha en absolut begynnelse. Argument är vad som övertygar resonabla människor, medan bevis är vad som krävs för att övertyga till och med de oresonabla. När det nu faktiskt finns bevis så kan inte längre kosmologer gömma sig bakom möjligheten att universum har ett evigt förflutet, de är tvugna att hantera problemet med en kosmisk begynnelse. Och av dessa två premisser följer att universum har en orsak.

Vilka egenskaper måste denna orsak till universum ha?

Det ligger i själva sakens natur att orsaken till tid och rum måste övergå tid och rum och följaktligen existera tidlöst och icke-rumsligt (åtminstone om inget universum existerade). Denna transcendenta orsak måste i sin tur vara oföränderlig och immateriell, eftersom allt som är tidslöst måste vara oföränderligt och allt som är oföränderligt måste vara icke-fysiskt och immateriellt (eftersom materiella ting ständigt förändras på molekylär och atomär nivå). Denna entitet måste vara begynnelselös och orsakslös, åtminstone i den bemärkelsen att den inte behöver några föregående kausala villkor eftersom det inte kan finnas en oändlig regress av orsaker.  Denna entitet måste vara ofattbart mäktig, rent av allsmäktig, eftersom den har skapat universum utan hjälp av någon materiell orsak.

Slutligen, vilket är högst anmärkningsvärt, är denna transcendenta första orsak med stor sannolikhet personlig. Två skäl kan anföras till stöd för denna slutsats: 

För det första visar den tidlösa och immateriella karaktären hos universums första orsak att den är personlig. De enda entiteter som kan ha sådana egenskaper är antingen medvetanden eller abstrakta objekt, som siffror. Men abstrakta objekt står inte i kausala relationer till varandra. Siffran 7 kan till exempel inte orsaka någonting. Därför måste den transcendenta orsaken till universums uppkomst vara ett icke-kroppsligt medvetande.
För det andra leder uppkomsten av en verkan med en tidslig begynnelse ur en begynnelselös orsak fram till samma slutsats. Vi har dragit slutsatsen att universums begynnelse är en verkan av en första orsak. Det ligger i sakens natur att denna orsak varken kan ha någon början på sin existens eller någon föregående orsak. Den existerar oföränderligt utan någon början, och för en begränsad tid sedan frambringade den universum. Detta är ytterst märkligt. Orsaken är alltså i någon mening evig, och likväl är den verkan som den åstadkommer inte evig utan började existera för en begränsad tid sedan. Hur kan det komma sig?

Om de nödvändiga och tillräckliga villkoren för denna verkan är eviga, varför är då inte verkan i sig också evig? Hur kan orsaken existera utan att verkan existerar?

Det verkar bara finnas en utväg ur detta dilemma, och det är att säga att orsaken till universums begynnelse är en personlig representant som obehindrat väljer att skapa ett universum i tiden. Filosofer kallar denna typ av kausalitet för "agentkausalitet", och eftersom agenten är fri kan han sätta igång nya verkningar genom att obehindrat skapa villkor som tidigare inte existerat. Följaktligen kan en skapare med fri vilja för en begränsad tid sedan obehindrat ha frambringat världen vid denna tidpunkt. Därmed skulle skaparen kunna existera oföränderligt och evigt men fritt kunna skapa världen i tiden. Genom att utöva sin kausala kraft och förmåga, ser han till att en värld med en begynnelse börjar existera. Orsaken är alltså evig medan verkan inte är det. Därmed kan alltså ett tidsligt universum bli till genom en evig orsak, det vill säga genom en personlig skapares fria vilja. Vi kan således också dra slutsatsen att det finns en personlig skapare av universum som är orsakslös, begynnelselös, oföränderlig, immateriell, tidslös, icke-rumslig och ofattbart mäktig.

Till alla er som intresserar er för vetenskap och evolution, och till alla er som menar att Gud inte finns.

Jag ber er att tålmodigt läsa igenom vad jag nu kommer att försöka redogöra för er, för jag vet att det är mycket text och att det kommer kosta er både tid och lite tålamod att läsa igenom allt detta. Jag vill dock påpeka att det tagit betydligt längre tid för mig att skriva allt det här, allt för att försöka vinna er tillit och förtröstan till vår herre Jesus Kristus, och för att ni ska förstå att Guds Ord är rakt igenom trovärdiga. Således vill jag också påstå att den tid som ni måste lägga på att läsa igenom allt det här bara är en bråkdel av den tid som jag har lagt ner till att sammanfatta allt detta.

Somliga av er har förklarat för mig att om ni får några riktigt bra anledningar till att tro på Gud så kommer ni att göra det. Jag säger er att det finns många bra anledningar till att tro på Gud och på det glada budskap och fantastiska hopp som har blivit oss givet av Gud, genom hans son Jesus Kristus. Först nu i detta jordeliv och för vår egen skull, så att vår lycka och glädje skall kunna växa till och bli fullkomlig, och sedan för att vi skall bli räddade och inte gå förlorade när våra dagar på den här jorden är slut. Men ännu mer för Jesu Kristi skull därför att han förtjänar att vi älskar honom tillbaka efter allt vad han har gjort för oss. Han vill inte att någon enda utav oss ska gå förlorade, utan ärva evigt liv, och ingen som tror på honom skall behöva stå där med skam på vår herre Jesu Kristi dag.

Att försöka övertyga er om sanningen i Bibelns första kapitel, dvs skapelseberättelsen, är ingen primär anledning till att tro. Det är bara ett enda exempel (nämligen det första) på Bibelns exakta noggrannhet och mitt hopp är att ni efter att ha läst detta åtminstone överväger huruvida ni vill följa vår herre, Jesus Kristus, eller inte.

Det första vi läser då vi öppnar Bibeln är att Gud skapade världen och universum på sex dagar. Många av er menar då att detta helt enkelt inte är sant. Ni hävdar att vetenskapen tydligt har bevisat att åldern på universum snarare är uppskattningsvis 13,8 miljarder år och att jorden har ca 4,5 miljarder år på sin nacke. Om man då försöker lösa denna skenbara konflikt så är det intressant att historiskt se på kunskapsutvecklingen eftersom absoluta bevis inte finns tillgängliga. Men vad man kan göra är att titta på hur vetenskapen har förändrat sin världsbild i relation till Bibelns oföränderliga världsbild.

Vad jag försöker säga är att jag mer än väl förstår era redogörelser för att om man öppnar en bok och det första man läser är osant, då är det ganska svårt att ta resten av boken på allvar. Så eftersom så många av er tror att 1 Moseboken – Genesis (som betyder ”ursprung”) – är en saga som konstruerats av människor som levde i en icke vetenskaplig tidsperiod i ett försök att förklara något som de inte hade en möjlighet till att förstå…  om jag isåfall kunde bevisa för er sanningen i Genesis, skulle ni då kunna tänka er att ta er en ordentlig titt i Bibeln? Om jag bevisar för er att Genesis och vetenskapen inte är i konflikt med varandra så överväger ni att ta er en närmare titt i Guds Ord?

Det jag nu kommer att försöka presentera för er bygger på Einsteins relativitetsteori och tidsdilatation.

Här är ett exempel: Det är två bröder. En av dem är 23 år gammal och astronaut. Hans yngre bror är 16 år. Den äldre brodern blir satt på ett uppdrag, nämligen det första uppdraget till stjärnan Proxima Centauri, som ligger ca 4,2 ljusår bort. Uppdraget tar 20 år att slutföra, jordetid. Men för astronauten tar uppdraget bara 4 år att slutföra därför att han har rest i närheten av ljusets hastighet. Han är därmed 27 år då han kommer tillbaka från sitt uppdrag, medans hans yngre bror som stannade på jorden, där 20 år har gått, är 36. Med andra ord har den yngre brodern blivit 9 år äldre än den äldre brodern, så nu är det den yngre äldre brodern som får börja ta hand om hans äldre, numera yngre bror, som kommit tillbaka till en värld som hunnit förändras och är helt annorlunda den han minns.

Du kan inte resa tillbaka i tiden. Däremot går tiden mycket långsammare i rymdskeppet som reste till Proxima Centauri i närheten av ljusets hastighet än vad tiden går på jorden under loppet av samma tidsrymd. Det är det här som kallas för tidsdilatation eller tidsutvidgning. Det är inte det att tiden bara verkar som att den passerar långsammare i rymdskeppet, utan den gör faktiskt det. 4 år passerar i rymdskeppet och 20 år passerar på jorden. Det här, kära vänner, är bevisad vetenskap och en realitet.

Generellt sett så accepterar de flesta det faktum att vetenskapen och Bibeln är i konflikt med varandra vad gäller de flesta huvudfrågorna, särskilt när det kommer till skapandet av universum. Bibeln säger att jorden och universum blev skapade på sex dagar. Vetenskapen säger att det tog närmare 13,8 miljarder år. Nu skall sägas att vetenskapen många gånger har ändrat sin åsikt angående universums ålder och de olika uppskattningarna varierar, men den senaste uppskattningen av universums ålder som har accepterats av vetenskapen är ca 13,8 miljarder år. Ett problem som framstår när man försöker räkna ut universums ålder är att det finns stjärnor som man uppskattar vara äldre än den uppskattade åldern på universum. Så antingen måste stjärnorna vara yngre, eller också måste universum vara äldre. Bibeln verkar i vilket fall totalt motsäga och motsätta sig vetenskapen. Den verkar vara som vilken annan religiös mytologi som helst, påhittad av den antika världens befolkning i ett försök att förklara det ovetbara.   

En av de absolut största tvivlen som de flesta människor har när det kommer till att tro på Bibeln är idén bakom att himlarna och jorden skapades på sex dagar när all vetenskap säger annorlunda. Du kan helt enkelt inte ta dig förbi de 31 första verserna i Bibeln, som beskriver dessa 6 första dagar, därför att du redan där börjar tappa din tillit till Guds Ord. Antingen accepterar du Bibeln, eller också vetenskapen. Vad är svaret? Är det sex dagar eller 13,8 miljarder år? Du kan inte ha det på båda sätten. Om inte...

Jag tror att svaret på frågan ”har Bibeln rätt eller har vetenskapen rätt?” är att båda är helt korrekt. Låt oss därför gå vidare.

Begrunda detta: Två människor står, med deras ansikten riktade mot varandra, på var sin sida av en nordlig/sydlig gata. En bil kör förbi dem i sörgående riktning. För personen som har ansiktet vänt mot öst kör bilen åt höger, men för personen med ansiktet vänt åt väst kör bilen åt vänster. Detta är ett simpelt exempel på två olika referensramar och en väsentlig del i vad jag kommer att försöka förklara för er.

Här följer ett något mer komplext exempel där observtörer i relativ rörelse involveras:

Föreställ er en man som vi kallar för Alpha. Alpha kör en bil, vilken också är hans referensram, och varifrån där Alpha sitter när han kör längs vägen så rör sig träd och byggnader. Allt som finns längsmed vägen verkar röra på sig medans han själv är stationär. Föreställ er nu en man som heter Omega. Omega står längs vägen och är därmed i en annan referensram än Alpha, som ju sitter i sin bil. Från Omegas referensram sett så är det Alpha som rör på sig, inte träden eller byggnaderna.   

Det är här som allt börjar bli spännande. Idén om två olika referensramar där den ena accelererar i förhållande till den andra.

Tiden skiljer sig åt för observatörer inom olika referensramar när en ram är i rörelse relativt till en annan. I lägre normala hastigheter är skillnaden ej förnimbar. Men när hastigheten börjar närma sig ljusets hastighet så blir effekten betydande. Det jag försöker säga är att ju högre hastigheten är inom en referensram, i förhållande till en annan, desto långsammare passerar tiden i den accelererande ramen. Jag vill också tillägga att gravitationen har samma effekt på tiden som hastigheten har. Tiden passerar långsammare i en given referensram där gravitationskraften är starkare än i en annan ram med svagare gravitation. En minut på månen går snabbare än en minut på jorden. En minut på solen går långsammare. Det är en liten skillnad, men den är mätbar och den har uppmätts.

Vad vet vi om tiden och universum?

Vetenskapsmännen trodde tidigare att universum var i ett s.k oföränderligt tillstånd – steady state. Denna teori var väldigt populär som ett allternativ till Big Bang-teorin och går ut på att universum ser likadant ut för alla observatörer vid alla tider. Detta betyder att universums expansion är konstant och sker i samma takt hela tiden. Universum är därmed oändligt gammalt och kommer alltid att finnas. Och tiden då? Det var väl självklart? Det var ju klockans tickande, alltid densamma. Från ena dagen till den andra, år efter år, på jorden och på månen, tvärs igenom universum, idag, för tusen år sedan och om hundra år. De trodde med andra ord att tiden var en konstant som inte hade något att göra med någonting annat. Tiden släpar sig konstant framåt, från idag till imorgon och vidare, alltid i samma hastighet. Sedan kom Albert Einstein och allting förändrades.

År 1959 var astronomin väldigt populär men kosmologin befann sig fortfarande i ett tidigt skede och under utveckling. Detta år gjordes en undersökning bland ledande amerikanska vetenskapsmän. Bland många frågor som ställdes fanns, ”Vilken uppfattning har du om universums ålder?”. Resultatet från undersökningen publicerades sedan i Scientific American – en av de mest spridda vetenskapliga tidskrifterna i världen. Två tredjedelar av vetenskapsmännen gav samma svar: ”Början? Det finns ingen början. Aristoteles och Platon lärde oss för 2.400 år sedan att universum är evigt. Javisst, Bibeln säger ’I begynnelsen’ och det är en fin berättelse, men vi är mer sofistikerade och vet bättre. Det finns ingen begynnelse.”

Detta var alltså 1959. År 1965 upptäckte två astronomer, Penzias och Wilson, ekot från ’Big Bang’ i den mörka natthimlen, och världens paradigm ändrades från ett universum som var evigt till ett universum som hade en början.

De flesta av er känner till teorin om Big Bang men jag ska ge en kort resumé.

Från begynnelsen fanns ingenting. Universum existerade inte, inga planeter eller stjärnor, inte ens tomrum eller tid. Ingenting. Och ur denna absoluta avsaknad av existens glimtade det plötsligt till, och en liten prick mindre än ett senapsfrö bildades. Detta pyttelilla korn innehöll allt som någonsin skulle komma att existera och började expandera i hundratals millioner km/h. Det var en kula av ren energi, kompakt och massiv bortom all föreställningsförmåga, och temperaturen låg på flera biljoner grader. En massa av ren plasma som expanderade i ljusets hastighet. Allt som någonsin skulle komma att existera, dvs. den materia som ligger som grund för allt som finns idag. Alla planeter och stjärnor, alla levande varelser, materia, tid och rum. Allt skapades i det ögonblicket.

Detta är goda nyheter för dem som studerar vad Skriften säger därför att vetenskapen säger att det fanns en början och det säger Bibeln med. Självklart är det lite sämre nyheter att Bibeln säger att allt hände på sex dagar medans vetenskapen säger att det hände på 13,8 miljarder år. Men hela idén om Big Bang kom som ett resultat av Albert Einsteins teorier om relativitet där han fastställde att ingenting är absolut inom de fysikaliska vetenskaperna. Allting är relativt till allting annat, till och med tiden. Tiden är relativ till hastigheten, och detta är ett begrepp inom fysiken som kallas för tidsdilatation eller tidsutvidgning.    

Jag antar att ni redan har förstått detta exempel, men jag tar det en gång till. Föreställ er att Isak och Newton är tvillingar här på jorden. Isak kliver ombord på ett rymdskepp och reser iväg i en hastighet, som är i närheten av ljusets, till någon avlägsen stjärna. Newton stannar här på jorden. För Isak tar denna resa ungefär ett år men när han kommer tillbaka till jorden så inser han att Newton har åldrats ca 20 år. För Isak, som reste i närheten av ljusets hastighet, passerade tiden långsammare än vad den gjorde för Newton som stannade här på jorden. Det är inte det att det bara verkar som att tiden gått långsammare, utan det som har hänt är att mindre reell tid har förflutit för Isak eftersom att han har rest i en sådan hög hastighet.

Tänk på det såhär: Tiden passerar precis såsom vi är vana när ett objekt är i vila. Men när objektet börjar accelerera och hastigheten börjar närma sig ljusets hastighet så minskar den totala mängden tid som passerar. Tidens gång är relativ till hastigheten - tidsdilatation.

Här är ett annat exempel på tidsutvidgning:

Föreställ er ett stjärnskepp som fått i uppdrag att utforska yttre rymden. Ett uppdrag till centrum av vår egen galax, vintergatan, där de flesta vetenskapsmän numera tror att vi kommer att hitta ett supermassivt svart hål. Det här svarta hålet, som ligger i cenrum av vintergatan, var en gång i tiden en stjärna, och massan till den stjärnan har uppskattats till att vara ca 2,5 miljoner gånger den massa som vår egen sol består utav. När den stjärnan slutligen kollapsade så kondenserade all den här massan till en pytteliten prick med gränslös densitet och med samma storlek som ett sandkorn. Det här kallas för en singularitet, och den gravitationella kraften som utövas är så kraftfull att ingenting, inte ens ljuset, kan undkomma. Härav namnet ”svart hål”. Hursomhelst, befälhavaren på stjärnskeppet har skickat ett av hans lite mindre utforsknings-skepp till att utforska det här svarta hålet. Låt oss kalla kaptenen till utforsknings-skeppet för kapten Chris Hadfield. Befälhavaren för stjärnskeppet iaktar kapten Chris Hadfield via kommandobryggan allt eftersom utforsknings-skeppet närmar sig händelsehorisonten; det svarta hålets skenbara yta. Under tiden som befälhavaren för stjärnskeppet tittar tvärs över utforsknings-skeppets kommandobrygga genom sin monitor – tittandes in i en referensram från en annan – så ser befälshavaren hur Chris Hadfields och hans besättnings rörelser saktar ner, de ser nu ut att röra sig i slow motion. Men för kapten Chris Hadfield är allting normalt. Han kommer att logga resultaten av hans uppdrag in i farkostens dator och sedan ta sitt utforsknings-skepp tillbaka till de koordinater där han förväntar sig att finna moderskeppet. Men det är inte där. Istället möter de ett annat passerande stjärnskepp och upplever en häpnadsväckande uppenbarelse. De som kapten Chris Hadfield slutligen kommer att ge sina rapporter till kommer nämligen att vara avlägsna ättlingar till de rymdskeppskollegor han nyss lämnade. Den timme som framställs och redovisas av Chris Hadfield kommer nämligen att ha registrerats som loppet av tusentals år med dessa ättlingars klockor mätt. Under det som kapten Chris Hadfield och hans besättning upplevde som en timmes passage vid händelsehorisonten, har tusentals år förflutit i den rymd som de befann sig i före sin resa till det svarta hålet.

Som jag tidigare har sagt så är det alltså detta som är tidsdilatation. Effekten av ökad gravitation saktar ner tidspassagen precis som höga hastigheter också saktar ner den. För ett objekt i en noll- eller låg-gravitationsmiljö passerar tiden som vanligt, men allt eftersom gravitationskrafterna på objektet ökar så minskar tidens gång. Tiden saktar ner.

Skulle det kännas som om tiden går långsammare? Nej, därför att din biologi är en del av systemet. Var du än befinner dig så är din biologi synkroniserad med lokal tid. Och en minut eller timme är, var du än befinner dig, exakt en minut eller en timme. Men beroende av faktorer som gravitation och hastighet, kommer du att uppfatta tiden på olika sätt. Tidsflödet varierar alltså mellan ena platsen och den andra. Härav kommer termen relativitetsteorin.

För att summera det hela så är tiden varken orörlig eller konstant. Tid, eller tidens passage, påverkas av hastighet och gravitation. Ju högre hastighet eller gravitation, desto långsammare passerar tiden. Utöver detta så finns det en sak till som påverkar tidens passage, och det är utvidgandet av rummet självt. Vetenskapen säger oss att allt som någonsin skulle bli universum, och allting i det – inklusive tid och rum – blev kompresserat till ett korn mindre än ett senapsfrö vid ögonblicket för Big Bang.

Här följer ytterligare ett exempel: Tänk er en prickig ballong. Prickarna på ballongen representerar galaxer och ballongen själv representerar universum. Föreställ er nu att ballongen (universum) kontinuerligt fylls med mer och mer luft (ballongen/universum expanderar), och försök förnimma (föreställ er bilden i huvudet) hur avståndet mellan prickarna (galaxerna) på ballongen (i universum) ökar. Ungefär som i en jäsande deg där russinen förs allt längre bort från varandra så förs galaxerna bort av det kosmiska rummets utvidgning. Rymden själv utvidgas. Och allt eftersom rummet tänjer sig så gör även tiden det. Precis som tiden påverkas av hastighet och gravitation så påverkas den även av utvidgningen av rymden. Men rummets utökning påverkar tiden från ett ögonblick till ett annat snarare än bara från en plats till en annan. Och detta, mina vänner, för oss tillbaka till Genesis och dilemmat om de sex dagarna eller de 13,8 miljarder åren.

För att kunna förstå dessa sex första dagar så  måste vi också kunna identifiera i vilken referensram de förmedlas. Så hur förmedlas 1 Mosebokens skapelseberättelse till människan? 

Beroende på vem du väljer att tro på så blev de 5 första böckerna i Bibeln, de 5 Moseböckerna, givna direkt till Moses av Gud, eller också inspirerade Gud vissa andra att skriva dessa böcker. Så källan till berättelsen om de första 6 dagarna, direkt eller indirekt, är Gud. Alltså berättas 1 Moseboken i Guds perspektiv och från hans referensram. Så exakt vad är Guds referensram?

Guds referensram när han förklarade sin skapelseberättelse måste vara någonstans som inte påverkas av lokala distorsioner, såsom hastighet eller gravitation. Detta någonstans måste vara universum självt, det totala universum i sin helhet, kosmos. Inte någon isolerad lokalitet inom det.  Så frågan är: Hur utvecklas tiden i denna kosmiska referensram? Hur registreras den?

För att förstå det så måste vi först definiera vad en klocka egentligen är för något. En klocka är helt enkelt något som upprepar sig själv periodiskt och där rytmen av dessa återkommande cykler kan användas till att notera tidens gång. En klocka är med andra ord inte någonting som skapar tid, utan används bara till att registrera tidens gång. Den kosmiska klockan som Gud använder när han redogör för sin skapelsetid måste emellertid vara ljuset. Varför?

Ljuset är den enda konstanten i universum och tillhandahåller en metod till att mäta den tid som förflutit i kosmos. Ljuset kan händelsevis användas som en kosmisk klocka för att mäta tidens gång i våglängden eller cykeln eller frekvensen av ljus, avståndet mellan ljusvågens krön. Vetenskapen har bevisat detta genom att mäta tänjningen i våglängden från solljuset, jämfört med våglängden eller frekvensen av samma ljus då det alstras här på jorden. Resultaten bekräftar de förutsägelser som gjordes av Einstein och hans teorier om tidsdilataion.

För att kunna jämföra dagens tid med tiden vid Big Bang – och tidens passage mellan då och nu – så måste det finnas en ljuskälla som existerar idag och som också existerade vid tiden för Big Bang. Denna ljuskälla hittades av en ren olyckshändelse 1965 när de två tidigare nämnda astronomerna, Penzias och Wilson, upptäckte det som idag kallas för kosmisk bakgrundsstrålning, eller CMBR (Cosmic Microwave Background Radiation). Detta är en kvarvarande strålning kvarlämnad från Big Bang-ögonblicket. Det fyller hela universum idag på samma sätt som det gjorde då. Och egenskapen hos denna kosmiska bakgrundsstrålning, vilket gör den till den perfekta kosmiska klockan, är den förändring som har skett i våglängden av det förmultnande stoftet mellan den tidpunkt då materian först formades, som påföljd av Big Bang, och nu.

Vid ögonblicket för Big Bang var temperaturen i den ursprungliga plasmamassan nära 11 biljoner grader. Den ursprungliga frekvensen av bakgrundsstrålningen var ca 3 biljoner cykler per sekund och allt eftersom universum svalnade och expanderade så utvidgades rummet, och tillsammans med rummet, våglängden av CMBR. Idag har denna bakgrundsstrålning svalnat till endast 2,73 grader Kelvin (ca -270,4 grader Celsius), och våglängden till cirka tre cykler per sekund. Tickandet av denna kosmiska klocka har alltså saktat ner från 3 biljoner cykler per sekund till 3 cykler per sekund. Töjningen av tid och rum, allt eftersom universum expanderar,  sträcker i sin tur ut  avståndet  mellan vågtopparna av den kosmiska bakgrundsstrålningen.

Tiden precis efter big bang passerade en biljon gånger snabbare än den gör idag. Så när Gud berättar historien om de första sex dagarna till Moses så berättar han dem utifrån sin referensram. Han berättade det utifrån den tidspassage som speglas av den kosmiska klockan. Gud redogjorde för Moses vad som hände på var och en av de sex dagarna baserat på den tidspassage som registrerats av den kosmiska klockan som den har registrerat tidens gång såsom den verkligen fortskred.

Det finns en enkel formel som kan användas till att bryta ner förändringstakten av den kosmiska tidspassagen i olika steg. Men genom att göra detta så kommer den tid som passerar att ses från vår lokala referensram, vårt perspektiv här på jorden idag. I dåtidens framtid. Vi kommer att titta tillbaka i tiden men vi kommer också att mäta tiden med dagens klockor som går en biljon gånger långsammare än vad den kosmiska klockan gjorde precis efter Big Bang. Varje gång som universums storlek fördubblas, från ögonblicket för Big Bang och ända fram till Adam, så speglar tänjningen av den kosmiska bakgrundsstrålningen en halvering på tempot av tidens passage. Uppenbarligen tar varje fördubbling av storleken på universum längre tid än den föregående fördubblingen. Varje dubblerande expansion har ju dubbelt så långt att utvidgas. Vi kommer att bryta ner denna expansion av universum i sex steg. Varje tidspassage speglar tidens gång, från Big Bang till Adam, med var och en av de sex dubbleringarna av universums storlek samt 1 biljon gångers utsträckning av tidrummet i universum. Den första av dessa sex tidspassager, tittandes tillbaka och baserat på vår tid idag, skulle reflektera en passage på 7 miljarder år.

Låt oss anta att Alpha var där precis efter Big Bang och såg händelserna av den första tidspassagen så som den verkligen inträffade. Föreställ er nu hur all denna information blir insvept inuti spiralerna i en trappfjäder (ni vet dom där fjäderspiralerna som kunde vandra nerför trappor) och som sträcks ut mer och mer allt eftersom den expanderar. När universum expanderar så sträcks både tid och rum ut, och det förlängda avståndet mellan spiralerna hos en expanderande slinky (trappfjäder) indikerar denna utsträckning av tid och rum. Alpha kommer nu och berättar för Omega angående händelserna i denna första tidspassage. Han beskriver dessa händelser så som de försiggick i dess ursprungliga tidsram, en dag. Men då Omega ser tillbaka så ser han dessa händelser från perspektivet av dagens tidsberäkning. En klocka som går en biljon gånger långsammare än den ursprungliga kosmiska klockan som användes av Alpha. Han ser dessa händelser inträffa med en passage av 7 miljarder år, vilket reflekterar tänjningen av tid och rum. Och med en justering i den logaritmiska skalan så skulle alltså den andra tidspassagen reflektera en passage på 3,5 miljarder år. Sedan 1,75 miljarder år, 875 miljoner år osv. Addera den tidslängd som reflekteras av dessa sex tidspassager, sett från vårt nuvarande perspektiv, och du får 13,78 miljarder år som åldern på universum, eller 6 dagar, mätt med den kosmiska klockan.

Tidspassage 1: 7.000.000.000 år

Tidspassage 2: 3,500,000,000 år

Tidspassage 3: 1,750,000,000 år

Tidspassage 4: 875,000,000 år

Tidspassage 5: 437,500,000 år

Total tid: 13,781,250,000 år

Och detta är en vetenskaplig observation, grundad på beprövad vetenskap, som återspeglar samma tidsperiod såsom den inträffade i två olika referensramar. Den tid som mäts med den kosmiska klockan (ena referensramen) och den mängd tid som mäts med dagens tidsberäkning (andra referensramen).

Vad Gud beskrev för Moses och vad Moses beskrev för nästa person, som ju både nyttjar och befinner sig i tidens gång, är från olika referensramar, olika perspektiv. Guds berättelse om de ursprungliga sex dagarna i 1 Moseboken kan jämföras med kapten Chris Hadfield då han relaterar händelserna från hans 60 minuter långa utforskning vid kanten av det svarta hålet till människor vars klockor har registrerat passagen av tusentals år under samma en-timmes period. Du tycker kanske att detta bara verkar vara en intressant besynnerlighet, bortsett från en sista sak…

Låt oss titta på vad vetenskapen säger verkligen hände under varje tidspassage och sedan jämföra det med de sex dagarna i Genesis. Jag kommer att utgå ifrån King James Bibel då denna ligger väldigt nära grundtexten och skrevs redan år 1611. Engelskan är dessutom ett rikare språk än svenskan och jag är övertygad om att ni begriper vad som står även om det råkar vara på engelska.

Vi  börjar med de fem första verserna i det första kapitlet av Genesis: “In the beginning God created the heavens and the earth. And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the spirit of God moved upon the face of the waters. And God said, Let there be light: And there was light. And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness. And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.”

Innan vi går vidare så finns det två saker som ska klargöras angående den hebreiska grundtexten.

För det första så finns det inget ord för ”universum” i det forntida hebreiska språket. Bibelns absolut första vers introducerar tre entiteter: 1) Gud själv (ĕlōhîm/God) som skapare av 2) himlarna (sha´mayim/heavens) och 3) jorden (erets/earth). Den här första redogörelsen definierar också förhållandet mellan dessa entiteter. Det är viktigt att notera att när människor och föremål blir förtecknade i Bibeln så listas dem oftast i den ordning de blev till. Det äldsta blir listat först. Samma sak gäller för genealogierna (släkttavlorna) i Bibeln. Om Bibelns första redogörelse är proper så kan därför inte sha´mayim, som listas före erets, referera till jordens atmosfär. Jordens atmosfär kan ju inte existera utan jordens gravitationskraft som förhindrar den från att skingras. ”The heavens” måste snarare referera till det större ”sha´mayim” inom vilken jorden senare skapades. Det finns tydliga bevis till att sha´mayim genom hela skapelseberättelsen refererar till vad vi idag benämner ”intergalaktiskt rum”. Sen för det andra så representerar det hebreiska ordet för ”the waters” i detta första sammanhang egentligen ett ursprungligt förhistoriskt djup (primeval deep).

Den spanska översättningen av King James skriver följande i vers två:  Y la tierra estaba desordenada y vacía. ”Desordenada” betyder ”oordnat” och ”vacía” betyder ”tom”. Alltså, världen befann sig i ett oordnat och tomt tillstånd.

Låt oss nu titta på vetenskapen. Skapelseberättelsens första dag skulle ha börjat för ca 13,78 miljarder år sedan och slutat för 6,78 miljarder år sedan. Vad säger vetenskapen hände under denna tidsperiod?

Allt som någonsin skulle komma att existera, kvarkar och elektroner, protoner och neutroner, från vilka allting som nu existerar, såväl som både tid och rum, skapades i Big Bang-ögonblicket. Jorden existerade bara i form av stjärnstoff som senare skulle komma att koagulera till en planet. Vårt hastigt expanderande universum är i sitt tidigaste skede total-mörkt på grund av enormt hög gravitationskraft nära centrumet av big bang. All materia är fortfarande "oordnad och tom".

För att få ett klarare perspektiv till versen ”Let there be light” så måste vi gå tillbaka till Big Bang-teorin och klargöra en sak. Namnet ”Big Bang” framkallar nämligen intrycket av en brutal explosion av blixtar och ljus, ungefär som en atombombsexplosion. Det är så den här händelsen i allmänhet föreställs, men det är inte fullkomligt korrekt. Från det allra första skapelseögonblicket, och allt eftersom universum inledningsvis började expandera, så var allt som fanns bara ett klot av plasma med en sådan oerhörd hetta, densitet och gravitationskraft att inget som helst ljus skulle ha kunnat strömma ut. Inledningsvis fanns alltså inget ljus överhuvudtaget, bara en virvlande opak massa av ren energi. Det var först när denna ursprungliga och grundläggande massa hade svalnat och expanderat till en punkt där de gravitationella krafterna hade reducerats tillräckligt mycket för att möjliggöra för elektromagnetisk strålning att undkomma som det skulle ha kunnat bli ljus. Så ”Let there be light” är uppenbarligen en separat händelse i den ursprungliga skapelsen, både enligt Bibeln och enligt vetenskapen. Under återstoden av den här första 7 miljarder år långa perioden så bildades också de tidigaste stjärnorna och galaxerna, inklusive en tidig version av vår egen galax: Vintergatan.

Tillbaka till Bibeln och dag två, verserna 6 – 8 i det första kapitlet av Genesis: “And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters. And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so. And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day.”

Under dag två skapades alltså himlavalvet som ett slags lager eller skikt för att separera det formlösa kaos som så småningom skulle bli vårt jordklot och atmosfär från resten av skapelsen. Himlavalvet är inte bara ett två-dimensionellt ”streck” som separerar det undre vattnet från det övre. Det är snarare ett fler-dimensionellt ”rum” som blivit skapat av vattnet. Detta är vad Bibeln förklarar.

Låt oss nu återgå till vetenskapen. Vad hände under denna tidsperiod på 3,5 miljarder år, för 6,78 miljarder år sedan till 3,28 miljarder år sedan, enligt vetenskapen? Jo, vår egen galax började likna den vi har idag och vårt solsystem bildades. Vår egen sol och måne, våra grannplaneter samt planeten jorden befann sig i dess tidigaste inkarnationer. I och med bildandet av vårt jordklot formades även en tillhörande atmosfär då jordens gravitation började ge verkan. Detta är inte unikt för jorden då även andra planeter och stjärnor har en tillhörande atmosfär. Men det som gör jordens atmosfär unik är att den är helt avgörande för att liv senare skulle kunna uppstå. Atmosfären är jordens skyddslager och består utav gaser och vattenånga. Den höljer jorden i en varm, fuktig omfamning, håller farlig kosmisk strålning borta och ger oss det syre vi behöver för att överleva. Men vår atmosfär skiljer sig totalt från atmosfären på andra planeter – och enligt alla normala kemiska lagar borde den inte kunna existera. Att det sedan finns vatten även i rymden är ingen nyhet. Astronomerna har sett vatten i någon form kring diverse stjärnor och vatten har till och med siktats i tomrummet mellan stjärnorna. Vatten i fria rymden kan emellertid inte anta flytande form, utan återfinns bara i form av antingen is eller gas. Det beror på att tryck- och temperaturförhållandena i rymden är helt fel. För att hitta flytande vatten krävs det att det hör hemma på en planet med gynnsamma förhållanden.

Back to the Bible dag tre, Genesis 1:9-13 : “And God said, Let the waters under the heaven gather together unto one place, and let the dryland appear: and it was so. And God called the dry land Earth; and the gathering of the waters called he Seas: and God saw that it was good. And God said, Let the earth bring forth grass, the herb yielding seed, and the fruit tree yielding fruit after his kind, whose seed is in itself, upon the earth: and it was so. And the earth brought forth grass, and herb yielding seed after his kind, and the tree yielding fruit, whose seed was in itself, after his kind: and God saw that it was good. And the evening and the morning were the third day.”

Bibeln säger oss att haven och det torra landet framträdde under den tredje dagen. Likaså de första formerna av växtliv.

Vad säger vetenskapen hände på jorden mellan 3,28 miljarder år sedan och 1,53 miljarder år sedan. Tja, för cirka 4 miljarder år sedan började jorden svalna. Allt eftersom jorden svalnade så formades det moln som producerade kolossala vattenvolymer och som tillsammans med vattenångorna i atmosfären kondenserade och bildade de vattenansamlingar som vi kallar för hav. Nästan omedelbart framträdde de första livsformerna och under cirka 1,3 miljarder år (3,8 – 2,5 miljarder år sedan) utvecklades de första fotosyntetiska liven i form alger och bakterier samtidigt som jordens landmassor bildades. Jordens atmosfär var vid denna tid rik på växthusgaser men oerhört syrefattig. I och med de första fotosyntetiska livsformerna berikades dock atmosfären med syre och för ca 2,3 miljarder år sedan började atmosfären långsamt att förvandlas till den vi har idag.

Tillbaka till Bibeln, dag fyra: “And God said, Let there be lights in the firmament of the heaven to divide the day from the night; and let them be for signs, and for seasons, and for days, and years: And let them be for lights in the firmament of the heaven to give light upon the earth: and it was so.And God made two great lights; the greater light to rule the day, and the lesser light to rule the night: he made the stars also. And God set them in the firmament of the heaven to give light upon the earth, and to rule over the day and over the night, and to divide the light from the darkness: and God saw that it was good. And the evening and the morning were the fourth day.” (Genesis 1:14-19)

Vad hände  mellan 1,53 miljarder år sedan och 655 miljoner år sedan enligt vetenskapen? Inledningsvis, i den första delen av denna period, så var atmosfären på jorden nästan helt opak. Sedan, med den ökande koncentrationen av syre, så började atmosfären långsamt bli mer och mer transparent. Solen, månen och stjärnorna blev därmed för första gången synlig från jordens yta. Det vi i folkmun kallar för himmel är egentligen spridningen av solljus i jordens atmosfär sedd från jordytan. Inom astronomin kallas himlen också för himmelssfären, som är en imaginär kupol på vars yta solen, stjärnorna, planeterna och månen tycks röra sig.

Dag fem och Genesis 1:20-23 : “And God said, let the waters bring forth abundantly the moving creature that hath life, and fowl that may fly above the earth in the open firmament of heaven. And God created great whales, and every living creature that moveth, which the waters brought forth abundantly, after their kind, and every winged fowl after his kind: and God saw that it was good.  And God blessed them, saying, Be fruitful, and multiply, and fill the waters in the seas, and let fowl multiply in the earth. And the evening and the morning were the fifth day.”

Låt oss ta en titt på vad vetenskapen förklarar hände för cirka 655 miljoner år sedan till 217,5 miljoner år sedan. Inledningsvis genomgick jorden en omfattande istid i denna period, från ca 750 mijoner år sedan till uppskattningsvis 580 miljoner år sedan. Inom denna tidsram bestod livsformerna mestadels av bakterier, akritarker, plankton och flercelliga alger. De äldsta kända djurfossilen är runt 665 miljoner år gamla svampdjur. Sedan ägde den kambriska explosionen rum för ca 540 miljoner år sedan och varenda art av de olika djurgrupperna dök bokstavligt talat upp på en och samma gång. Alla organismer var vid den här tiden fortfarande havslevande.  Kom ihåg att Bibeln oftast listar saker i den ordning de blev till, för sedan uppstod nämligen de första insekterna för ca 400 miljoner år sedan.

Vänta lite nu… Hur vet vi att Genesis 1:20 talar om flygande varelser, eller närmare bestämt flygande insekter, och inte fåglar? Jo, därför att det hebreiska ordet för ”fågel” är ett helt annat än det som används i Genesis 1:20. Jag vet att många översättare skriver ”birds”, men de har helt enkelt fel. King James version skriver emellertid inte ” birds” utan ”fowls”.  Varför? Det är nämligen så att det hebreiska ordet för fågel är ”tsippowr” och det ord som används här i Genesis 1:20 är ”of”. Lita inte blint på det jag säger utan kolla gärna själv upp valfri översättning av Genesis 7:14 eller Leviticus (Tredje Moseboken) 11:20-23 och jämför det sedan med den hebreiska översättningen. Gör detta så kommer ni att märka att det handlar om två separata varelser: Fåglar (tsippowr) och flygande insekter/varelser/djur (of eller op).

Slutligen har vi den sjätte dagen. Genesis, första kapitlet och verserna 24 till 31: “And God said, Let the earth bring forth the living creature after his kind, cattle, and creeping thing, and beast of the earth after his kind: and it was so. And God made the beast of the earth after his kind, and cattle after their kind, and every thing that creepeth upon the earth after his kind: and God saw that it was good. And God said, let us make man in our image, after our likeness: and let them have dominion over the fish of the sea, and over the fowl of the air, and over the cattle, and over all the earth, and over every creeping thing that creepeth upon the earth. So God created man in his own image, in the image of God created he him; male and female created he them. And God blessed them, and God said unto them, Be fruitful, and multiply, and replenish the earth, and subdue it: and have dominion over the fish of the sea, and over the fowl of the air, and over every living thing that moveth upon the earth. And God said, Behold, I have given you every herb bearing seed, which is upon the face of all the earth, and every tree, in the which is the fruit of a tree yielding seed; to you it shall be for meat. And to every beast of the earth, and to every fowl of the air, and to every thing that creepeth upon the earth, wherein there is life, I have given every green herb for meat: and it was so.  And God saw every thing that he had made, and, behold, it was very good. And the evening and the morning were the sixth day.”

217,5 miljoner år sedan fram till uppkomsten av Adam:

För ca 250 miljoner år sedan inträffade en massförintelse, informellt känd som ”the great dying”. 90% av allt liv på jorden utrotades men följdes av en hastig återpopularisering där däggdjur och landdjur blev dominerande. Detta kallas för Perm-Trias-utdöendet och beroende på hur du definierar dem så har det förekommit mellan fem och tjugo massutdöenden, eller ELEs (Extinction-Level Events), de senaste 542 miljoner åren.  Hursomhelst, ungefär 35 miljoner år senare, för omkring 215 miljoner år sedan, gav dinosaurierna sig tillkänna och dominerade jorden i ca 150 miljoner år. Sen, för 65 miljoner år sedan, vid övergången mellan krita och tertiär, skedde det senaste massutdöendet och ungefär hälften av alla arter dog ut, inklusive dinosaurierna. Detta banade vägen för däggdjur och fåglar att bli de dominanta landdjuren. Och slutligen dök de första människorna upp.

Slutligen vill jag belysa att allt detta redovisas för er utifrån min egen begränsade kunskap. Men är det inte sant att på den tid som Första Moseboken skrevs för nära 3300 år sedan så fanns det ingen medvetenhet över huvud taget angående några som helst vetenskapliga framsteg? Och är det inte sant att de flesta människor trodde att jorden var platt på den tiden? Föreställningen om att Moses, eller någon annan vid den tid då Genesis skrevs, en tid då de flesta människor trodde att jorden var platt, skulle ha kunnat skapa en påhittad historia som så noggrant reflekterar det vetenskapen nu har bevisat vara sant och att allt detta ska ha skett helt på egen hand genom naturliga urval… Att tro på det, åtminstone för mig, är svårare än att tro på Gud.  Jag menar, det som nu har blivit redovisat för er är resultatet av att tillämpa beprövad vetenskap till frågan, utan förvridning eller subjektiv tolkning. Som ni ser så är vetenskapen med dess 13,8 miljarder år och skapelseberättelsens sex dagar i fullständig harmoni. Vetenskapen kan numera bevisa vad som har varit omöjligt att bevisa i tusentals år. Den har precis börjat hinna ifatt sanningshalten i Bibeln. Det jag finner  mest häpnadsväckande med allt det här är den kusliga briljansen av det bibliska ursprunget. Det är presenterat för oss på ett sådant sätt att mänskligheten har behövt utvecklas till dess nuvarande nivå innan vi blivit förmögna att förstå historien så som den ursprungligen skrevs. Ta också i bejakande att Bibeln beskriver universums och jordens uppkomst och historia med 31 meningar. Vid MIT (Michigan Institute of Technology) på Hayden-biblioteket finns det omkring 50.000 böcker som handlar om universums utveckling: kosmologi, kemi, termodynamik, paleontologi, arkeologi och skapelsens högenergi-fysik. Vid Harvard på Weidner-biblioteket finns det förmodligen 200.000 böcker om samma ämnen. Bibeln ger oss 31 meningar. Förvänta er inte att en enkel genomläsning av dessa ger er en fullständig kunskap om varenda detalj som innefattas i texten. Det är uppenbart att vi måste gräva djupare för att få ut informationen.

Idén om att söka efter en djupare betydelse i Bibeln är inte annorlunda än idén att söka djupare förståelse av vetenskapen. Precis som vi strävar efter djupare insikt i vetenskapen för att förstå hur naturen fungerar behöver vi också söka efter den djupare förståelsen av Bibeln. Kung Salomo säger i Ordspråksboken 25:2 : ” Det är Guds ära att dölja en sak och kungars ära att utforska den.” Redan för tusentals år sedan lärde vi oss att det finns enskildheter i Skriften som utvidgar betydelsen långt utöver en enkel läsning av texten, och det är några av dessa detaljer som jag nu har försökt att delge er.

Slutligen vill jag ge er några bibelverser som kan komma till nytta och som är relevant i allt det här.

Först och främst vill jag nämna Psaltaren 90:2-4 : “Before the mountains were brought forth, or ever thou hadst formed the earth and the world, even from everlasting to everlasting, thou art God. Thou turnest man to destruction; and sayest, Return, ye children of men. For a thousand years in thy sight are but as yesterday when it is past, and as a watch in the night.”

För det andra vill jag nämna 2 Petrusbrevet 3:8 : “But, beloved, be not ignorant of this one thing, that one day is with the Lord as a thousand years, and a thousand years as one day.”

För det tredje vill jag delge Johannes 1:1-5 : “In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God. The same was in the beginning with God. All things were made by him; and without him was not any thing made that was made. In him was life; and the life was the light of men. And the light shineth in darkness; and the darkness comprehended it not.”

Och till sist vill jag dela en av de vackraste och mest kända passagerna i hela Bibeln.

Johannes 3:16-21 : “For God so loved the world, that he gave his only begotten Son, that whosoever believeth in him should not perish, but have everlasting life. For God sent not his Son into the world to condemn the world; but that the world through him might be saved. He that believeth on him is not condemned: but he that believeth not is condemned already, because he hath not believed in the name of the only begotten Son of God. And this is the condemnation, that light is come into the world, and men loved darkness rather than light, because their deeds were evil. For every one that doeth evil hateth the light, neither cometh to the light, lest his deeds should be reproved. But he that doeth truth cometh to the light, that his deeds may be made manifest, that they are wrought in God.”

Bevara dessa verser i era hjärtan så kommer de att bära frukt.

And whosoever believeth in Jesus should not perish, but have eternal life. (John 3:15)