En variant av det kosmologiska argumentet kan formuleras enligt följande:

1. Allt som börjar existera har en orsak.
2. Universum har börjat existera.
3. Alltså har universum en orsak.

När vi väl har nått fram till slutsatsen att universum har en orsak, kan vi analysera vilka egenskaper denna orsak måste ha.

Premiss 1 verkar uppenbart sann, åtminstone mer sann än sin motsats. Först och främst är premissen rotad i den nödvändiga sanningen att någonting inte kan komma ur ingenting. Om man påstår att saker och ting kan bli till ur ingenting utan orsak, då har man slutat bedriva seriös filosofi och börjat förlita sig på trolleri. För det andra, om saker och ting verkligen kunde bli till ur ingenting utan orsak, då är det förunderligt att inte allt möjligt blir till ur ingenting utan orsak. Slutligen bekräftas premiss 1 gång på gång av vår erfarenhet. Det finns följaktligen mycket starka skäl att acceptera den.

Premiss 2 stöds av både filosofiska argument och vetenskapliga belägg. De filosofiska argumenten syftar till att visa att det inte kan finnas en oändlig regress av gånga händelser, med andra ord måste kedjan med gånga händelser ha en början. De vetenskapliga beläggen för universums begynnelse grundar sig på universums expansion. Enligt big bang-modellen av universums uppkomst kom själva rummet och tiden, vid sidan av all materia och energi i universum, fysiskt till någon gång för omkring 13,8 miljarder år sedan. Vad som gör big bang så häpnadsväckande är att den skildrar universums uppkomst från bokstavligen ingenting. Alternativa teorier har naturligtvis utformats genom åren för att försöka undvika denna absoluta begynnelse, men ingen av dessa teorier har i det vetenskapliga samfundets ögon framstått som mera sannolikt än big bang-teorin.

År 2003 kunde kosmologerna Arvind Borde, Alan Guth och Alexander Vilenkin faktiskt bevisa att varje universum som genomsnittligt befinner sig i kosmisk expansion inte kan ha ett evigt förflutet utan måste ha en absolut begynnelse. Argument är vad som övertygar resonabla människor, medan bevis är vad som krävs för att övertyga till och med de oresonabla. När det nu faktiskt finns bevis så kan inte längre kosmologer gömma sig bakom möjligheten att universum har ett evigt förflutet, de är tvugna att hantera problemet med en kosmisk begynnelse. Och av dessa två premisser följer att universum har en orsak.

Vilka egenskaper måste denna orsak till universum ha?

Det ligger i själva sakens natur att orsaken till tid och rum måste övergå tid och rum och följaktligen existera tidlöst och icke-rumsligt (åtminstone om inget universum existerade). Denna transcendenta orsak måste i sin tur vara oföränderlig och immateriell, eftersom allt som är tidslöst måste vara oföränderligt och allt som är oföränderligt måste vara icke-fysiskt och immateriellt (eftersom materiella ting ständigt förändras på molekylär och atomär nivå). Denna entitet måste vara begynnelselös och orsakslös, åtminstone i den bemärkelsen att den inte behöver några föregående kausala villkor eftersom det inte kan finnas en oändlig regress av orsaker.  Denna entitet måste vara ofattbart mäktig, rent av allsmäktig, eftersom den har skapat universum utan hjälp av någon materiell orsak.

Slutligen, vilket är högst anmärkningsvärt, är denna transcendenta första orsak med stor sannolikhet personlig. Två skäl kan anföras till stöd för denna slutsats: 

För det första visar den tidlösa och immateriella karaktären hos universums första orsak att den är personlig. De enda entiteter som kan ha sådana egenskaper är antingen medvetanden eller abstrakta objekt, som siffror. Men abstrakta objekt står inte i kausala relationer till varandra. Siffran 7 kan till exempel inte orsaka någonting. Därför måste den transcendenta orsaken till universums uppkomst vara ett icke-kroppsligt medvetande.
För det andra leder uppkomsten av en verkan med en tidslig begynnelse ur en begynnelselös orsak fram till samma slutsats. Vi har dragit slutsatsen att universums begynnelse är en verkan av en första orsak. Det ligger i sakens natur att denna orsak varken kan ha någon början på sin existens eller någon föregående orsak. Den existerar oföränderligt utan någon början, och för en begränsad tid sedan frambringade den universum. Detta är ytterst märkligt. Orsaken är alltså i någon mening evig, och likväl är den verkan som den åstadkommer inte evig utan började existera för en begränsad tid sedan. Hur kan det komma sig?

Om de nödvändiga och tillräckliga villkoren för denna verkan är eviga, varför är då inte verkan i sig också evig? Hur kan orsaken existera utan att verkan existerar?

Det verkar bara finnas en utväg ur detta dilemma, och det är att säga att orsaken till universums begynnelse är en personlig representant som obehindrat väljer att skapa ett universum i tiden. Filosofer kallar denna typ av kausalitet för "agentkausalitet", och eftersom agenten är fri kan han sätta igång nya verkningar genom att obehindrat skapa villkor som tidigare inte existerat. Följaktligen kan en skapare med fri vilja för en begränsad tid sedan obehindrat ha frambringat världen vid denna tidpunkt. Därmed skulle skaparen kunna existera oföränderligt och evigt men fritt kunna skapa världen i tiden. Genom att utöva sin kausala kraft och förmåga, ser han till att en värld med en begynnelse börjar existera. Orsaken är alltså evig medan verkan inte är det. Därmed kan alltså ett tidsligt universum bli till genom en evig orsak, det vill säga genom en personlig skapares fria vilja. Vi kan således också dra slutsatsen att det finns en personlig skapare av universum som är orsakslös, begynnelselös, oföränderlig, immateriell, tidslös, icke-rumslig och ofattbart mäktig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till alla er som intresserar er för vetenskap och evolution, och till alla er som menar att Gud inte finns.   Jag ber er att tålmodigt läsa igenom vad jag nu kommer att försöka redogöra för er, för jag vet att det är mycket text och att det komme...